Grosser Schweizer sennen registreras numera väldigt sparsamti Sverige. Rasen är inte heller särskilt stor ute i Europa.

Grossern är en orädd, vaksam hund. Den vaktar sitt revir mot främlingar med ett djupt kraftig skall. Rasen har ett stabilt humör. Den är mycket tillgiven sin familj och vaktar alla som hör till familjeflocken. Den tar lång tid på sig att bli vuxen. Flockgemenskapen är mycket viktig för grossern. Rasens medfödda vaktbeteende kräver att man socialiserar den väl.

 


 

 Den är trots sin storlek uthållig och rörlig. Men valpar och unga hundar

ska inte motioneras under första levnadsåret, förutom korta promenader

varje dag som förlängs vartefter valpen växer. En frisk vuxen Grosser

behöver minst 2 timmars promenad varje dag. Grossern är en arbetande

hund. Allt arbete där nos och kropp får användas passar en grosser, t.ex.

spår och sök, De älskar att dra pulkor och kärror. Tävlingslydnad med

enformiga moment är inte rasens starka sida. Inom rasklubben har

vi ett s.k. arbetsprov, som går ut på att dra kärra med last.

 

 

 

 

Grossern är en krävande hund. Den är egensinnig och envis och absolut ingen förstagångshund.

Uppträder relativt tufft mot andra hundar. Speciellt hanhundarna. De har inget jaktintresse och de är inte nämnvärt intresserade av vatten. Som ärftliga sjukdomar räknas höftledsfel, armbågsledsdysplasi, bogskador. Magomvridning och mjältomvridningar förekommer.

Epilepsi finns i rasen i ganska stor omfattning och numera har man börjat ögonlysa hundarna eftersom katarakt och PRAförekommer.

En Grosser syns, märks och hörs.